Jag håller till på illertass.se och coop-blogg.blogspot.com.
Apr
21
Uppslag ur Stevens bok
Från 090418
Vidare funderingar kring Steven, se även
http://www.illertass.se/Webbplats/Webblogg/Poster/2008/8/2_Steven_och_de_andra_2.html
(eller inlägget Along Came a Steven nedan)
Så vem är egentligen Steven på Along Came a Spider? Enligt Alice själv är det Spiders tama spindel som han sitter och pratar med på dårhuset. Spindeln syns på bilden i inlägget som länkades ovan vilket är baksidan på LP-versionen. Spindeln finns även med på framsidan. Alltihop med de mördade kvinnorna och de åtta benen och så vidare är enligt samma intervju i Rue Morgue bara Spiders egna fantasier. ”The one thing” som inte var så perfekt som nämns i introt är inte som man kan tro när man lyssnar på skivan att Spider blir förälskad i sitt åttonde offer och inte kan döda henne utan att alltihop visar sig vara fantasier. Killen som kallar sig Spider har suttit på anstalten i 28 år.
Så Steven på Along Came a Spider är inte en person i Spiders huvud som jag skrev i inlägget som jag länkar till ovan. Näe, det verkar inte så, bara en tam spindel. i och för sig galet nog.
Men.
Om man tittar på insidan av omslaget till LP-versionen avAlong Came a Spider finns det en mängd bilder som har med låtarna att göra. Bland dessa finns några intressanta saker; framsidan på en bok vid namn Along Came a Spider och ett uppslag i en anteckningsbok.
Along came a spiderboken har förtryckt ‘’This book belongs to” och under det en tom rad. Där har någon med kretig stil skrivit ”Steven”. Någon har även med samma kretiga stil ritat en kniv och en strecktjej samt något som kan vara en schematisk svarta änkan. Det är en oval med åtta spröt eller ben och ett timglasmärke inuti.
Anteckningsboken får vi se ett uppslag ur. Vänstra sidan har en ritad spindel och något som kallas ”the spider blade”. Det är en ihålig oval med åtta spetsar, fyra på vardera ”långsidan” av ovalen. Snarlik det som kunde vara en schematisk svarta änkan på along came a spiderboken – förutom timglasmärket. Det finns även en notering inuti hålet i ”the spider blade”, ”needs grip”. På högra sidan finns en bild på en ung grabb, Alice Cooper närmare bestämt. På denna har det kladdats Alice spindelmake up som Spider använder. Under bilden finns en noggrannare skiss på ovalen med spröten, nu med en timglasform i mitten. Likheten med en svarta änkan är nu större igen. Vad som blir tydligt tillsammans med noteringarna ”razor sharp” och ”eight spikes” är att det är någon form av tillhygge.
Nu känns det inte som att det är en spindel som suttit och gjort det här utan snarare en person vid namn Steven. Det hamnar onekligen i konflikt med vad Alice själv sade i intervjun i Rue Morgue. Vad ska vi då tro? Är alltihop bara Spiders fantasier men att Steven trots allt är en av Spiders personligheter som jag skrev i mitt förra inlägg om Steven? Kanske sitter Spider och fantiserar där på anstalten och projicerar sin personlighet Steven på sin, eventuellt tama, spindel? Varför i så fall projicera på spindeln? Fascination för spindlar och bara galenskap eller är det så att Steven trots allt gjort något som Spider vill skjuta över på någon annan?
E-posta gärna illern (a) illertass . se
Stevens bok
Feb
01
Från 2 augusti 2008
Steven från Along Came a Spider
Stevens historia så här långt…
I och med Alices senaste skiva lades ytterligare en pusselbit till Stevens historia. Uppenbarligen blev Steven inte någon vanlig ung man vilket man i och för sig kan förstå när man betraktar händelserna. Den första biten är kanske dock den mest mystiska.
På skivan Welcome to my Nightmare får vi möta Steven som drömmer en mardröm ledd av en mystisk herre spelad av Vincent Price. Det finns en viss fixering vid spindlar i mardrömmen till exempel via låten Black Widow och Prices monolog kring sin spindelsamling (i mitt tycke bättre på skivan än i TV-specialaren).
I låtarna Years Ago och Steven kämpar Steven med två sidor av sig själv. En sida vill stanna i eller rent av gå tillbaka till en dåtid innan något otäckt, kanske någon form av dödsfall/dråp/mord, hände. Den andra sidan hävdar att Steven inte alls är en liten pojke utan en vuxen man och måste gå vidare som en sådan. Riktigt vad händelsen består av nämns dock aldrig.
På skivan The Last Temptation får vi möta Steven igen i typ tonåren. Delvis på grund av en mystisk mans lockelser och hans vänners grupptryck följer Steven med mannen, som kallar sig The Showman, in i hans Theatre of Real där ett antal skådespel förevisas honom tillsammans med lockelsen att slippa det förestående jobbiga vuxenlivet och förbli barn. Det enda han behöver offra är en liten yttepyttesak han aldrig kommer ha användning för i alla fall. Först tror Steven förstås det är hans själ men det visar sig att det är hans framtida potential. Skådespelarna i Teatre of Real är tidigare försvunna barn som The Showman lockat till sig. Steven genomskådar dock The Showman och bränner ned hans teater och tror han kommit undan helskinnad tillsammans med The Showmans assistent Mercy. Det visar sig dock att det bland alla lögnerna fanns en sanning – att Mercy inte var på riktigt och inför Stevens ögon försvinner hon. Berättelsen slutar med att Steven får en hälsning från The Showman som inte är död utan bara för tillfället förlorat sin makt när teatern föstördes.
Hey Stoopid, skivan, handlar inte så mycket om Steven men sista låten Wind-Up Toy handlar om honom. Steven är äldre även om det inte är uppenbart hur gammal han, kanske delvis för att han fortfarande inte vill växa upp. Han sitter på institution där hans föräldrar lämnat honom vilket han är skapligt sarkastisk över. Å andra sidan verkar han inte helt frisk men å tredje sidan anar man att läkarna experimenterar en del med honom.
Along Came a Spider handlar om en seriemördare som hamnat på anstalt på grund av ett antal galna mord som gick ut på att döda åtta kvinnor, ta ett ben från vardera för att bygga en spindel. Spider lämnar dem även inlindade i silkestråd. Inte förrän i alldeles i slutet på skivan får vi reda på att Spider är en annan sida av Steven då Spider refererar till deras tid tillsammans i cellen och vad Steven brukar säga ”You trap, you kill, you eat – that’s what a good spider does”.
I nätmaterialet som gör reklam för Along Came a Spider finns en längre sekvens som visar Alice sittandes på en stol medan en röst talar inne i hans huvud. Den kvinnliga rösten resonerar kring morden på kvinnor som han gjort och hur hon borde satt dit honom för länge sedan för morden. Vi har alltså ett helt persongalleri inne i huvudet på Steven:
*Den yngre Steven
*Den äldre Steven (som kanske blir Spider)
*Spider (som kanske är den äldre Steven)
*Kvinnan som tänker sätta dit Spider.
Feb
01
Från 28 juni 2008
Along Came a Spider CD Sleeve
När jag först hörde smakprovet från nya skivan Along came a Spider vid namn Venegeance is mine blev jag inte så imponerad men när jag lyssnat på den några gånger till tycker jag den är rätt så dynamisk och jag ser fram emot att få höra den i sitt sammanhang på en temaplatta som ska ha en sammanhållen historia. Vill du lyssna gå till
Feb
01
Från 1 september 2007
Alice med Chuck och Keri
Knappt har man landat från konserten i Borlänge (Peace and Love) förrän det släpps biljetter till en ny konsert här i Sverige och det redan i november (28:e). Mums, biljetter är beställda och jag är alldeles uppåt. Frågan är om man vågar hoppas på att nya skivan, Along Came a Spider kommer vara klar och släppt innan dess. Nu kan man dessutom igen börja hoppas på att den eller den gamla låten som man skulle vilja höra live kommer med i låtlistan.
Feb
01
Från 6 augusti 2007
Alice med svensk flagga
Ibland undrar jag varför en del går på konsert. Jag har inget emot Poison, säkert, jag lovar men däremot tycker jag det finns bättre låtar i Alice produktion. Framför allt finns det fler bra låtar än Poison i hans repertoar. Därför undrar jag; de här som står och gnatar om Poison hela konserten genom och säger saker som och när kommer ’Poison’ då?!? varför är de på konserten? Går de dit för en låts skull? Är det inte självförvållat om man blir besviken då? Kan de inte knipa igen och låta oss som gläds åt Desperado, Halo of Flies, Public Animal #9, Lost in America och andra låtar göra det utan deras gnabb.
Sedan blir man inte besviken om man går dit för Poisons skull; han verkar alltid köra Poison någon gång under showen. Sluta tjata, snälla.
Feb
01
Från 21 juli 2007
The Psycho-Drama Tour poster
Börjar med ett effektfullt stort draperi med ”Alice Cooper” skrivet över hela. Vid midnatt börjar ett tumultartat skuggspel mot skynket som sedan faller och jag ser en svartklädd Alice som precis stuckit ned en vitklädd Alice och låter denne falla till marken och showen börjar med ”It’s Hot Tonight”.
”It’s Hot Tonight” följs av gamla goa låtar som ”No More Mr Nice Guy”, ”Under My Wheels”, ”I’m Eighteen” och ”Is It My Body?” Jag tycker väl att gestikulerandet under till exempel ”No More Mr Nice Guy” var lite tamare än vanligt. Det brukar vara väldigt illustrativt. De gamla låtarna bryts av med den lite nyare ”Lost in America” och ”Woman of Mass Destruction” från senaste plattan (”Dirty Diamonds”). Det är faktiskt onödigt ruffigt i början bland publiken och mycket ”sidsvall” där folk flera gånger håller på att ramla omkull.
Innan konserten började hade vi dessutom ett miffo som kom och knuffade sin flickvän framför sig som någon annan murbräcka. När vi som hade stått där hyfsat länge för att få vara långt fram blev irriterade eller till och med arga sade han att ”han bara försökte få fram henne”. Hon verkade inte alls lika engagerad i att komma fram och knuffa på folk…
”Be My Lover” en av mina favoriter är nästa låt och första överraskningen kommer i form av ”Raped and Freezin’ ” Intressant låt med olika stilbyten. Nåsta låt ”Long Way to Go” är inte så otippad men ”Muscle of Love” var ingen dum överraskning och ”Public Animal #9” var skoj att höra. ”Desperado” inlett av ett spanskklingande akustiskt gitarrsolo och Alice i västernmundering följs upp av ”Halo of Flies” där Calico kommer in som den asiatiska damen som omnämns i låten och dansar och för sin solfjäder snyggt. ”Halo of Flies” innehåller även det obligatoriska trumsolot från Eric Singer, hjälpt av gitarristerna på varsin extratrumma vid sidan medan Chuck får stila med basen.
Sedan kommer den mer teatraliska biten som inleds av ”Welcome to my Nightmare”. Alice jagas här av några mardörmsvarelser i mörka kläder och skumma huvuden utan ansikten och skiftande färger, en av dem är dock klädd i en vid klänning med spets och sån’t. I sista stund till crescendot i låten lyckas Alice värja sig och jaga iväg dem.
En ny överraskning kommer i och med nästa låt, ”Cold Ethyl” där Alice misshandlar en kvinnlig docka som får antas vara Ethyl. Plötsligt i nästa låt ”Only Women Bleed” får dockan liv, visar sig vara en livs levande person som börjar dansa till denna tragiska låt om utsatta kvinnor. ”Only Women Bleed” följs upp av ”Steven” och sedan ”Dead Babies” där Alice kör runt på en svart barnvagn och tittar ned i vagnen på det lilla barnet för att sedan hålla upp det med en kanske inte så kärleksfull blick. Slutligen dödas dockan och visas upp för publiken.
I ”Ballad of Dwight Fry” åker förstås tvångströjan på och Alice ormar sig i den medan han desperat sjunger låten. Slutligen lyckas han komma loss men vad hjälper det, bödlarna fångar in honom och ”Devils Food”/”Killer”/”I Love the Dead” rullas galgen ut och skurk – Alice får vad han förtjänar och galgen rullas ut igen.
Plötsligt återuppstår Alice igen – som den Alice han dödade precis i början av showen, i vit frack och hatt och med den utstyrseln är det ”School’s Out” som gäller. Sedan kommer så klart ”Poison” vilket en jeppe stått och tjatat om hela konserten genom (och nu hade börjat se lite desperat ut). Jag fick nästan lust att gå fram till honom och säga att jag har över 225 _andra_ låtar med Alice än just ”Poison”. Inte så att jag har något direkt emot ”Poison” eller att man gillar den men man kanske inte ska hänga upp en hel show på en enda låt.
Sist kom ”Elected” med viftande av svensk flagga, Ryan Roxie som gästartist och valplakat, till exempel ”A troubled man for troubled times” och för att citera Alice själv under allt plakatviftande av hans anhängare; ”Why not Me?!?”
Sedan går jag lycklig därifrån. Det är hopplöst att förmedla känslan via en blogg men suveränt var det. En hel del ovanligare livelåtar och sköna variationer i dem och härlig show.
